Jag har haft en surrealistisk upplevelse. För att ni ska förstå exakt hur konstig den var, måste ni veta att jag är en så kallad B-människa. En sådan som lägger sig sent och går upp sent. Sitter gärna och skriver in på nattkröken och sover utan skam bort en hel förmiddag. Maken är likadan. Som tur är. Våra tre söner har dubbelt påbrå och är precis som vi. Förr, när andra klagade på att deras barn vaknade tidigt, var vårt problem att få barnen i säng. Och få upp dem i tid till dagis.
Igen?! Det känns ju som det var nyss vi firade jul. Och då har vi ändå hoppat över ett år i vår familj. Något jag hade lite ångest över. Tänkte att barnen i värsta fall skulle få grava besvär av att vi bröt den så djupt inrotade jultraditionen, och bara drog i väg. Utan en endaste julklapp. Utan att ha köpt julgran. Utan att ha kämpat ihop ett pepparkakshus. Tänk om sönerna för alltid skulle minnas DEN julen som den värsta i deras liv. Tänk om de i framtiden skulle berätta för sina barn och barnbarn om hur besvikna de var DEN julen då ingenting var sig likt.