Lana Brunell

Krönikor 2010

Flugan var lite jazzig i sin ton

Vårtecken finns det många. De som gör oss glada är till exempel den första tussilagon och nässelfjärilens ankomst. Sedan finns det vårtecken som gör oss mindre glada, som t ex hundbajs och grus. Alla dessa ton med grus som hivats ut på vägarna och som nu får barnen att gråta.

Mellansonens premiärcykeltur varade i fem minuter. Sedan skrapade han upp både armar och ben när han vurpade på det tjocka gruslagret. Men han hade ändå tur i oturen får man väl säga, eftersom han slapp att landa i en stor, snuskig hundbajs. (Jag bara undrar, hur tänker folk som inte plockar upp efter sina doggar? Att snön ska äta upp bajset eller?)

Men som sagt, de här klassiska vårtecknen är vi nog överens om att vi gillar eller inte gillar. Sedan finns det ju andra vårtecken som vi INTE alls tycker samma sak om.

För tre veckor sedan, när det fortfarande var vinter i luften pälsade jag på mig, tog kaffekoppen och gick ut och satte mig på altanen. Snön låg kvar, men vad gjorde det när solen sken. När jag satt där och huttrade hörde jag plötsligt ett dovt ojämnt surrande. Som om någon gasade en motor långt bort i fjärran. Så fick jag syn på vad det var. Där i solen på vår vita husvägg satt en stor, fet, hest surrande och otroligt slö spyfluga.

Den måste ha vaknat till liv precis och satt och provkörde sina vingar och sin röst, ja, eller vad man nu ska kalla surrandet för. Den lät inte alls som flugor brukar låta på sommaren när de enerverat surrar kring maten, i utedasset eller runt huvudet när man ska sova. Nä, den här flugan var lite coolt laid back, nästa jazzig i sin ton. Den putsade sig och då och då tog den några steg i slow motion, som för att testa att benen bar.

Flugan tog hela min uppmärksamhet. Och jag kände hur lycklig jag blev i hela kroppen av det där flygfäet. Den var beviset på att vintern äntligen släppt sitt envisa tag.

Ja, jag tyckte nog till och med att den där yrvakna flugan var riktigt söt!

Några dagar senare, på samma altan, hörde jag återigen ett surrande ljud. Men var kom det ifrån nu? Det lät så burkigt instängt. Aha, det var ytterligare en nyvaken fluga som försökte hitta vägen ut genom ett fönster, konstaterade jag. Den befann sig inne i fönstret alltså.

Vi har såna där gamla fönster som man får veckla ut åt sidan för att komma åt och tvätta emellan. Och det kan jag lova, de har inte varit isärtagna på säkert ett år. Så HUR hade flugan lyckats hamna där? Ja inte vet jag, men där inne kunde ju stackaren inte stanna. Efter mycket möda och stor besvär lyckades jag få isär fönstret så flugan kunde räddas till friheten. Bsss...lät den och flög upp i skyn. Jag stod där och tittade när den lilla svarta pricken försvann och kände mig riktigt glad.

Häromdagen fick jag ett mail som berättade om samma sak, fast tvärt om...personen skrev att hennes tydligaste vårtecken var att flugsmällaren åkt fram från förrådet eftersom hon hatade de surrande äckliga flugor som kommit. Tänk vad olika vi är ibland...jag som nästan blev kär i mina tufsiga vårflugor!

Krönikor

Hm, hur tänkte jag egentligen?

Två veckor i USA under jul och nyår. Först New York, sedan San Francisco och sist Los Angeles. Jag måste ha inbillat mig att solen skiner över hela Amerika året om. Fast jag visste ju mycket väl att det i New York var nästan lika kallt som hemma. Och att det i Los Angeles visserligen var varmare än hemma, men ändå vinter.

Läs mer...

Min syn på syn har förändrats

Jag har alltid haft bra syn. Kan läsa böcker på nära håll och skyltar på långt håll.
Men runt omkring mig har var och varannan människa plötsligt börjat bära glasögon.
"Snart är det dags för dig också" kraxar olyckskorparna. Tror de ja! 

Läs mer...