Lana Brunell

Snart är den här med allt vad det innebär. Men för alla är inte julen strålande och lycklig utan innebär bara ångest och ensamhet. Men änglar finns ska ni veta! Som försöker göra det så bra som möjligt för dem som har det svårt på olika sätt. Jag tänker på Stadsmissionen i Linköping som jobbar i det fördolda. Inte bara under julen förstås, utan året om och har så gjort sedan 1972.

I början av året skrev jag här hur jag chockat mig själv genom att köpa ett gymkort, UTAN att ha tagit ett nyårslöfte om att börja träna. Och jag skrev minsann också att sockerknarkaren i mig försvunnit på kuppen. Nåja, så var det ju faktiskt. DÅ. Idag sitter jag och funderar på hur länge sedan det egentligen är som jag besökte det där gymmet som jag knappt kommer ihåg namnet på.

I denna ljuva sommartid...då det finns så mycket att göra, i synnerhet om man har gröna fingrar! Och det har ofta de som äger en trädgård. Jag har förmånen att göra det. Att kunna fika ute, plocka bär från buskarna och lukta på syrener. Det är sann lycka. Men det finns en baksida med trädgården också. Det är knappt att jag törs säga det, för när man har privilegiet att ha en trädgård hör det också till att man känner motivation att påta i den, eller? Det gör inte jag. Inte ett dugg. Jag tycker det är skittrist att jobba i trädgården. Och allra helst nu efter skadan.

Trots att jag är ett asfaltsbarn, är jag orädd för djur. Men nu i påskas insåg jag att det ändå finns några djur som faktiskt kan skrämma mig. Vi hälsade på hos svärföräldrarna på Tjörn. Där var även barnens kusiner. Med andra ord ett helt gäng asfaltsungar på besök på landet.

Hon har börjat bära sig åt som värsta tonårstjejen. Maten duger inte längre, den fnyser hon bara åt. Hon tittar surt på både den och oss innan hon vänder på klacken och trippar därifrån som en förnärmad prinsessa, utan att ens ha luktat på den. I bland, för att protestera lite extra, puttar hon runt maten några varv så den flyger ut både här och där. Då är det lätt att hålla sig för skratt.

Jag älskar när solen gnistrar på snön. När det knarrar under skorna. När rimfrosten klär träden och när det ryker ur munnen.

Är det här verkligen jag? Som masar mig till gymmet. Som inte äter degigt bröd eller godis. Nej, en alien måste ha intagit min kropp. Jag har ju inte ens avgett ett nyårslöfte om det här. Visserligen lovade jag mig själv att en gång för alla göra upp med knarkaren i mig - sockerknarkaren. Den som säger att livet inte är värt att leva om det inte blir en kaka till kaffet.

Nyårsafton är för många lika med Grevinnan och betjänten. Filmen där Grevinnan äter med sina osynliga gäster och betjänten skålar med alla och blir stupfull.