Det ylade mina tre söner i kör på flygplatsen i Rom. Fast det är inget jag reagerar på längre. Så låter det varje gång vi ska flyga. Vi tillbringade första veckan i november i Rom. Solen sken, pizzan och vinet var perfekt. Det var inga problem att stå ut med andra ord.
Igen?! Det känns ju som det var nyss vi firade jul. Och då har vi ändå hoppat över ett år i vår familj. Något jag hade lite ångest över. Tänkte att barnen i värsta fall skulle få grava besvär av att vi bröt den så djupt inrotade jultraditionen, och bara drog i väg. Utan en endaste julklapp. Utan att ha köpt julgran. Utan att ha kämpat ihop ett pepparkakshus. Tänk om sönerna för alltid skulle minnas DEN julen som den värsta i deras liv. Tänk om de i framtiden skulle berätta för sina barn och barnbarn om hur besvikna de var DEN julen då ingenting var sig likt.