Lana Brunell

Hellre luggad än snaggad

Det finns bara en i hela världen som kan göra en sådan här sak. Hur tusan lyckades du få in håret här?!
Maken suckade uppgivet medan han försökte trassla ut mitt hår.

Jag har faktiskt ingen aning om hur det gick till, men på något sätt åkte håret, som är ganska långt, in i rullkopplet som jag höll när vi gick vår dagliga hundpromenad.

I går hände det igen. Fast inte med kopplet utan med rullbältet i bilen. Och då fanns ingen suckande make som kunde hjälpa mig att få ut hårtestarna. Jag kan intyga att det gör ont när hårstråna försvinner upp i rullmaskineriet. Eller när det fastnar i dragkedjan bak på en klänning. Eller i knapparna fram i en kavaj. Eller när man ska tova ut det efter att det hamnat i såsen på tallriken.

Det logiska efter sådana upprepade händelser vore ju kanske att klippa av sig håret. Fixa en kort, lätt och behändig frilla som inte kan fastna här och där.

Men nej, så enkelt är det inte.

Inte när man har ett stort ärr i själen. När jag gick i sexan praktiserade min storasyrra på en hårsalong. Hon experimenterade vilt med sin egen frisyr, men till slut nöjde hon sig inte med det, hon ville ge sig på mitt hår också. Jag som hade långt, fint rakt hår skulle hippa till mig lite och klippa det kort tyckte hon. Och småsyskon lyssnar ju ofta på sina äldre syskon. Sagt och gjort.

För första gången i livet fick jag sjunka ned i en frisörstol på en riktig salong. Det var spännande. Min syster var snabb att plocka fram saxen och ännu snabbare på att klippa, så jag inte skulle hinna ångra mig. Rakt under öronen klippte hon av håret. Sedan gjorde hon en kortare snedlugg av min tidigare jämnlånga mittbena.

Nästa dag när jag kom till skolan sa ALLA att jag passade MYCKET bättre i långt hår än i pottfrilla och att jag såg ut som en kille. Det var INTE roligt. Jag ångrade mig bittert och beslutade mig där och då för att aldrig någonsin mer klippa håret kort.

I somras frågade jag min syrra hur hon tänkte den där gången då hon utsatte mig för den traumatiska upplevelsen. Döm om min förvåning, hon mindes inte alls händelsen!

Men där är förklaringen till att jag mer än gärna står ut med att mitt långa hår fastnar lite var som helst. Den smärtan är obetydlig i förhållande till den jag kände som nyklippt tolvåring på mellanstadiet.