Lana Brunell

Sportlov. Det ÄR något speciellt med det. Nästan lite magiskt.
För mig är det också för evigt förknippat med Sälen.
Det vill säga: skidåkning, Nivea i tjockt lager på kinderna, istappar i näsan och "hemlagad" dyr gulaschsoppa (smakar exakt som på burk) i backen.

I min ungdom tillbringade jag en vecka per år i Sälen. Pappa hade köpt en andelsstuga där på 70-talet. Vecka 8 var den vår. Eller är, för vi har den kvar. Den ser precis likadan ut idag. Inredd i grönt, brunt och orange. Med målad vävtapet och furumöbler. En inredningsnörd skulle gråta.

En sak till är precis som förr. Och lika ful som inredningen i stugan. Min skidåkning.
Trots alla år jag haft på mig att träna, blev jag aldrig en stjärna på att mig ner för backarna. Det var störtlopp som gällde. Inte helt lyckat, i synnerhet inte den gången jag brakade rakt in i ett stenröse och blev hämtad med räddningspulka.

Av olika anledningar har vi inte varit i Sälen på ett tag. Men i år var det dags igen. Trodde jag.
"Barn, på sportlovet åker vi till fjällen, det blir väl mysigt?"
Tystnad.
Efter en stund mumlade yngste sonen att han aldrig mer ville åka dit efter den där gången då han körde rakt ner i en bäckravin, där vi hittade honom bland alla stenar. Mellansonen muttrade att han hatar kyla. Och maken som varit ett riktigt skidproffs, sa att han inte heller tänkte åka i backarna. På sin höjd på längden.

Först då erkände jag också att jag nog inte heller hade lust att sitta i bilen en massa timmar, i tät trafik, för att hyra dyr skidutrustning och köpa ännu dyrare liftkort, till fyra personer som tröttnat på kommersen i vinterparadiset.

Men nu har vi ju tagit ledigt från jobbet. Då kan vi ju inte sitta hemma och låtsas att vi är fjällen. Så vad ska vi göra? Jo, vi åker till den kungliga huvudstaden. Utan Nivea och termobrallor. Går och ser Flashdance och besöker något museum. Sönerna verkar mer än nöjda med det. Och deras föräldrar, som förknippat vecka 8 med Sälen, ser fram emot att få göra något annat. Kultur med barnen istället för skidåkning är inte alls fel.

Och det där magiska med sportlovet, som jag nämnde i början, har egentligen inte att göra med var vi är på lovet. Nej, det handlar bara om att jag vet att EFTER lovet så vänder det.
Då är våren på väg!