Lana Brunell

Jag omger mig med killar. Min familj består av man och tre söner. Jag musicerar med nästan bara
män. Ja, jag har helt enkelt haft väldigt många grabbar omkring mig ända sedan jag flyttade hemifrån. Men i föräldrahemmet var det tvärt om. Där var vi nästan bara tjejer.

Min pappa var i klar minoritet med fru och tre döttrar. Men det trivdes han med, det vet jag. Precis som jag trivs i killars sällskap. Det är inte det. Men ibland kan det kännas, hur ska jag uttrycka mig...lite ensamt kanske. Som att vi inte alltid talar samma språk.

Vi har haft en massa husdjur. Ökenråtta, ödla, sköldpaddor, nymfparakit och ett gäng undulater. Inte alla, men nästan, har varit -just det- killar. Ödlan trodde vi var en tjej, men så blev den sjuk. I penisframfall. Och det dog den stackaren av. Undulaterna då? En riktigt tam hona hade jag faktiskt när jag var tonåring. Vi hade även en taxtik och två honkatter. Övriga undulater, i nutid, har varit idel hannar. Putte, Vittris, Fenix, Olle och allt vad de nu hetat.

Men för några år sedan råkade jag gå förbi en voljär, en stor utomhusbur, med engelska undulater. Jag som är så svag för fåglar blev naturligtvis genast kär i en dimmigt gråblå fågel. Med lila metallring runt benet. Och brun näbb. En tjej alltså. Klart vi skulle ha henne. Då skulle vi kunna få fågelbäbisar eftersom vi redan hade en hanne.

Kort därefter fick jag se en annons. Världens sötaste vattenhundar var till salu. Jag åkte dit med barnen. De var inställda på en kille som skulle få ett coolt namn, typ Zorro. Det fanns en enda valp kvar. Den var döpt till Sora. En tik. S:et i namnet byttes mot ett z, och huxflux skapades en feminin variant av Zorro, nämligen Zora, och alla var nöjda.

Plötsligt var jag inte ensam dam i familjen längre. Nu fanns både undulaten Bigga Maggan och spanska vattenhunden Zora. Tills jag för en tid sedan upptäckte något konstigt. Maggans vaxhud på näbben hade börjat skifta i blått. Blått betyder pojke. Efter flera år förvandlades hon till en han! Strunt samma att det i ringen runt benet var ingraverat: Hona. När salig Maggan dog för bara några veckor sedan, var det ett faktum att hon var knallblå på näbben. Hon hade blivit en hanne alltså.

Och hunden, som jag känt en viss samhörighet med, vad har hänt med henne? Vi upptäckte häpet en dag att hon inte längre sitter ner när hon kissar. Nej då, hon lyfter på benet lite nonchalant, som den värsta hanhund! Visserligen inte på lyktstolpar ännu, men det är väl bara en tidsfråga. Vi är förbryllade. Håller hon också på att bli en han, precis som Maggan? Eller är hon möjligen en hen?