Lana Brunell

Förlåt. Jag har behandlat er illa. Försökt utrota er. Tack för att ni varit starka och inte gett upp. Utan envist fortsatt att ploppa upp både här och där. Nu är ni överallt.

Ja, det här måste förstås förklaras.
Min mamma hade gröna fingrar. Hon älskade sin trädgård och odlade allt.
Mangold, sparris , majs och stora tomater som vi åt solmogna. Fikon, aprikoser och vindruvor. Rosor och pioner.

På hösten lystes trädgården upp av dahlior i alla färger. Knölarna skulle plockas upp innan vintern så de inte förfrös. Det gjorde mamma utan att beklaga sig. Till och med när hon var åttio fyllda. Förra året planterade jag också en massa dahlior. Trädgården är ju så gråtrist på hösten, men dahliorna skulle göra susen. Jo, jo. Någonstans där i ogräset kunde jag nog skönja något färgglatt. De få blommorna satte jag i en vas, där syntes de ju i alla fall. Knölarna "glömde" jag gräva upp.
Hur kunde det bli så här? Hallå, arvet och generna, varför ger ni er inte tillkänna?

Som tonåring fick jag en egen plätt av mamma att odla på. Ett år sådde jag kålrabbi. De blev stora som fotbollar. Kokades och åts till förbannelse. Sedan sådde jag aldrig mer det.

Jag trodde nog att det fanns ett uns av grönt i mina fingrar.
Men igår, när jag gick ut på altanen insåg jag att så inte är fallet. Jag konstaterade att min trädgård förfallit. Charmigt vildvuxen låter fint, men ska jag var ärlig stämmer totalt övervuxen bättre. Av kers, knölklocka och åkervinda som har snott in sig i varenda hallonplanta och kvävt pionerna. Och jag som hade ambitionen att håll iordning på ogräset i år!

Nu är det plötsligt september och jag vet inte vad som är vad utanför huset. Behöver en machete för att ta mig fram. Förresten, vart tog persiljan vägen? Gräslöken?
Och varför har myntan brett ut sig överallt? Jag gillar ju inte ens Mojito, så vad ska man med den till?

På altanen står krukor med tomater. Tänkte att barnen skulle plocka av dem. Lite pedagogiskt så där. "Här förstår ni, växer tomater. De KAN man plocka och äta direkt från plantan. Utan att åka till affären och stoppa dem i en påse". Men nu är tomaterna helt skrumpna. Och barnen hatar "mjuka" tomater, det ska vara hårda och knapriga.

Det är bara en enda sak i trädgården som är till glädje. De där stackars taggiga buskarna som jag försökt utrota i flera år. Björnbären. De är överallt i landet och dignar triumferande av lilasvarta bär. Jag skäms. De som jag gått så hårt åt och så belönar de mig med stora söta bär.
Härmed lovar jag att låta er vara i fred. Och jag struntar nog i att asfaltera trädgården nästa år som jag hade planer på.