Lana Brunell

Hon är ett glädjepaket. Ett yrväder. Ett sällskap som förbehållslöst öser sin kärlek över oss. Hon heter Zora. Eller ja, nu kan ju plötsligt ingen i familjen prata rent längre. Så hon kallas allt från "illa Ora" (lilla Zora), "Zoris" till "Zoliiiiis". Det sistnämnda namnet är nog det som förkommer oftast och ju mer jag tänker på det desto mer logiskt är det. Hon ÄR ju som en sol hela hon.

Sönerna bestämde att Zora var en feminin variant av Zorro, som i deras ögon var det perfekta namnet. Om det nu varit en kille. Men det var ju en tjej. Och vet ni, det betyder att jag inte längre är ensam tjej i familjen. Nu är vi två.

Eller okej, vi är faktiskt tre om sanningen ska fram. Bigga Maggan finns ju också, men det är inte riktigt samma grej. För Zora och jag har gemensamma intressen. Vi gillar långa promenader och att ligga i sängen och slappa. Och så gillar vi smörgåsar med smör och gräddost.

Ja, jag är kär! Och det är fler som är. Maken som spjärnade emot en aning från början är också förälskad, det ser jag tydligt. Inte i mig, utan i Zora. När han kommer hem från jobbet tindrar ögonen när han ropar hennes namn. För att inte tala om sönerna. De avgudar henne. Till och med äldste sonen som absolut inte ville ha hem henne från början. "Finns det ingen demokrati i den här familjen?" undrade han surt. "Jo, vi röstar" sa vi glatt och vann lätt med 4 röster mot 1. Sedan kröp anledningen fram till varför han inte ville ha Zora, "det är så jobbigt när hon dör". Det har han ju rätt i. Men samtidigt är det så underbart när hon lever. Och det hoppas jag att hon ska få göra länge.

För mig är hon en dröm som gått i uppfyllelse. En dröm jag aldrig trott skulle bli sann. Är man superallergisk mot allt vad pälsdjur heter undviker man typer som Zora. Men hon, som är en Spansk Vattenhund med simhud mellan trampdynorna, fäller inte ett hårstrå och anses vara en allergivänlig ras. Det satt långt inne innan jag vågade tro på att jag faktiskt tålde henne, men nu vet jag, och det är som att ha vunnit högsta vinsten!

Men trots att det här är en kärlekshyllning till vår nya familjemedlem, så måste jag erkänna att det finns några små detaljer som jag inte lärt mig älska än. Som att hon äter kattbajs och människospyor, och sen vill pussas. Och att hon älskar att bada i gyttja och sedan hoppa upp i vita soffan. Och att hon tror att ryamattan finns för att kissas på. Morr...

Men annars är den här chokladliknande varelsen med rastahår till päls bara lycka.

Nu kanske någon minns en krönika jag skrev om mellansonens tjat om hund vilket resulterade i en allergivänlig vandrande pinne? Jo, jag erkänner, jag lyckades inte särskilt bra med att säga nej till hund...som tur var.

Så i vår familj finns nu en Zora, en pinne, Bigga Maggan och hennes kille Vittris. Men Maggan och jag är som sagt inte lika tajta som Zora och jag. Maggan är nämligen en undulat. Vi har helt enkelt inte samma intressen. Visserligen gillar hon också gräddost, men där slutar nog likheterna med mig och glädjepaketet Zora.