Lana Brunell

Kör aldrig nercabbat på motorvägen med en undulat i baksätet

Det var en strålande majdag för några veckor sedan. Familjen hade åkt till landet. Jag skulle komma efter när jag slutat jobba. Det skulle även Tulle göra. Vår blåa undulat, som blev ensam efter att Bigga Maggan, som var en vacker grå engelsk undulatska, gick och dog i vintras. Hon var tam. Satt på handen och åt från våra tallrikar. Tulle har varit livrädd för oss från första stund. Så när Maggan försvann bestämde jag mig för att tämja honom. Det har gått ganska bra. Vi börjar bli kompisar. Han härmar mina visslingar och flyger och möter mig när jag kommer hem. Självklart hänger han med till landet.

Gå över tiden

Jag har gått över tiden. Igen. Men jag är van. Två av mina tre graviditeter blev längre än 40 veckor. Och de där extraveckorna kändes som år.
Även om jag innerst inne visste att det fanns ett barn i den gigantiska kroppen jag släpade runt på, så började jag nästan inbilla mig att ungen skulle ligga där för evigt.