Krönikor 2010
2010
Nej, jag är ingen pedant
Jag är ingen pedant. Det är tur, annars hade jag förmodligen blivit galen. Det handlar om mina husdjur. För att börja med Vittris och Bigga Maggan, undulaterna. De skitar ju ner en del. Fjädrar och frön yr runt buren.
Vill du veta något får du kolla in Facebook
Hemma pratar vi inte med varandra längre. Eller snarare; sönerna pratar inte med mig om de viktigaste sakerna längre. Är jag nyfiken på vad de sysslar med så är det liksom ingen idé att fråga har jag nu förstått.
För mig är hon en dröm
Hon är ett glädjepaket. Ett yrväder. Ett sällskap som förbehållslöst öser sin kärlek över oss. Hon heter Zora. Eller ja, nu kan ju plötsligt ingen i familjen prata rent längre. Så hon kallas allt från "illa Ora" (lilla Zora), "Zoris" till "Zoliiiiis". Det sistnämnda namnet är nog det som förkommer oftast och ju mer jag tänker på det desto mer logiskt är det. Hon ÄR ju som en sol hela hon.
Lille plutten blir stor
Nu tar han studenten. Jag fattar det knappt. Den där lille plutten som föddes för drygt 18 år sedan har gått och blivit stor. Hur gick det till? Och den där lille plutten som fortfarande är en liten plutt i mångt och mycket.
Grejen med vuxenlivet
När blir man vuxen? Ja inte vet jag. Jag vet inte ens om jag är vuxen än.
Men jag vet att jag befann mig i någon sorts mellanålder under ganska lång tid. Alltså den där jobbiga på-väg-mot-vuxenlivet-åldern.
Flugan var lite jazzig i sin ton
Vårtecken finns det många. De som gör oss glada är till exempel den första tussilagon och nässelfjärilens ankomst. Sedan finns det vårtecken som gör oss mindre glada, som t ex hundbajs och grus. Alla dessa ton med grus som hivats ut på vägarna och som nu får barnen att gråta.
Jag blir kär i alla orter
Jag trivs jättebra där jag bor i Linköping. Superbra.
Vill absolut inte ha något annat hus. Det är lagom stort, har atmosfär och ligger centralt med grönområde precis inpå knuten.