Lana Brunell

Krönikor 2009

Vandrande pinnar

Mellansonens bästis fick en kattunge. Plötsligt var våra undulater inte värda ett nickel. De var INGENTING jämfört med en kelig kissemiss. Förstås. Fast katt kan man ju inte ha när det finns fåglar i huset, DET insåg sonen. Alltså köper vi en hund, tyckte han.

Att jag är en mamma som inte tål pälsdjur ville han inte veta av.
Surt smällde han igen dörren till sitt rum. Efter en stund kom han ut igen och gick utan ett ord fram till mig, där jag satt, och lät en bunt papper singla ner i mitt knä. Så försvann han snabbt in i sitt rum igen. Det var utskrifter från blocket. En doberman här, en schäfer där, en blandrashund här och en labrador där. Inga små fjompiga Paris Hilton-hundar inte, utan bigga, mer respektingivande jyckar. Inga valpar utan stora fullvuxna voffsingar som mattar och hussar av någon anledning skulle göra sig av med.

Det här pågick i flera dagar. Sonen förföljde mig med utskrifter som han diskret la på köksbordet när jag åt eller i sängen när jag skulle sova.
Till slut fanns inga papper kvar i skrivaren. Då fick jag nog. Det GÅR inte, glöm det där nu sa jag. Du kan få en Vandrande pinne istället. Var fick jag det ifrån? Vandrade pinne? Sonen såg helt frågande ut. Ja men det är ett konstigt djur som var inne när jag var barn. Man bytte pinnar med varandra. Sen rymde de från sina burar och kom aldrig mer igen, sa jag.

Till min förvåning tändes något i sonens ögon. Han gick igång på det där och slutade inte tjata om pinnar förrän vi satt i bilen på väg till djuraffären.
Åh, jag kände mig som den elakaste modern i världen. Det är klart att det inte skulle finnas några pinnar till salu. Ingen har väl talat om djuren de senaste 30 åren!

Vi strövade runt i djuraffären. Tänkte att sonen kunde få glädjas lite över råttorna och marsvinen. Innan han deppade ihop totalt. Jag började förbereda honom på att det nog inte fanns några pinnar. Men DÅ, param! Där stod plötsligt en plastlåda till bristningsgränsen fylld av…ja just det, Vandrade pinnar! Stora och små grå kanelstänger, med ben. Sonen blev glad. Jag blev glad av att slippa se sonen ledsen.

25 kr sa tjejen i kassan, och ni kan se fram mot många pinnar för den förökar sig. Garanterat.
Lagom kul tyckte jag. Perfekt tyckte sonen och såg en blomstrande affärsverksamhet framför sig.

Efter några veckor med nya husdjuret, som alltså kamouflerar sig till en torr träkvist, kan man konstatera att pinnen inte är så keligt. Men fascinerande. Jag har lärt mig att den tillhör insekterna spökskräckor, låter ju coolt. Och att den förökar sig genom jungfrufödsel är ännu coolare! Men än har det inte kommit några småpinnar.

Ibland, kan jag erkänna, funderar jag på vilken funktion den fyller i regnskogen…men det spelar ju mindre roll. Hos oss fyller den funktionen: HUND.

Sonen är nöjd med pinnen som han döpt till Tututitututi (!) och han har (för den här gången) slutat tjata om pälsdjur. Hurra för vandrande pinnar! Och säg bara till om du vill köpa en. Om några månader kanske vi har 100 stycken.

Krönikor

Det är något magiskt med sportlov

Sportlov. Det ÄR något speciellt med det. Nästan lite magiskt.
För mig är det också för evigt förknippat med Sälen.
Det vill säga: skidåkning, Nivea i tjockt lager på kinderna, istappar i näsan och "hemlagad" dyr gulaschsoppa (smakar exakt som på burk) i backen.

Läs mer...

Nu är det jul igen

Igen?! Det känns ju som det var nyss vi firade jul.
Och då har vi ändå hoppat över ett år i vår familj. Något jag hade lite ångest över. Tänkte att barnen i värsta fall skulle få grava besvär av att vi bröt den så djupt inrotade jultraditionen, och bara drog i väg. Utan en endaste julklapp. Utan att ha köpt julgran. Utan att ha kämpat ihop ett pepparkakshus. Tänk om sönerna för alltid skulle minnas DEN julen som den värsta i deras liv. Tänk om de i framtiden skulle berätta för sina barn och barnbarn om hur besvikna de var DEN julen då ingenting var sig likt.

Läs mer...