Lana Brunell

Krönikor 2009

Orkestern kirrad

Japp, då har vi snart kirrat familjeorkestern då. Yngste sonen har kommit in på Kulturskolan och nu är det pianolek som gäller. Perfekt!
Äldste sonen lirar gitarr och sjunger, mellansonen hamrar trummor, mannen är basist, jag sjunger och snart så har vi alltså det saknade instrumentet piano i sättningen.

Visserligen har minstingen bara hunnit få tre lektioner, men han sitter träget i källaren och tränar på en liten trudelutt kallad Elefanten trumpetar starkt. Inget jag känner igen ska erkännas. Däremot har jag tjuvtittat i hans spelbok och är väl förtrogen med andra låtar som Lunka på och Till Paris. Så han ska nog lära upp sig snart.

Jag måste säga att jag är imponerad av pianosonen. Kanske inte av hans färdigheter, de har väl inte riktigt visat sig än. Utan snarare av hans tålamod med vårt piano. Själv blir jag nästan tokig på det där gamla elpianot. Några av de vita tangenterna hakar nämligen upp sig. Plötsligt blir det tvärnit när man spelar och då måste man pilla upp den dumma tangenten igen. Och det innebär att det inte går att få något flyt i det man håller på med. Många, många gånger har jag tänkt kasta ut det.

Men sonen verkar inte bry sig. Han sitter snällt och räknar sina fingrar från ett till fem och följer instruktionerna i boken om vilket nummer på fingret som ska spela vilken ton. Och dessutom gör han detta samtidigt som mellansonen sitter bredvid och bankar på en helt annan låt och en helt annan rytm på sitt trumset. Förresten, det är väl märkligt att så fort en av dom går ner i källaren för att öva, ja då måste även den andre göra det exakt samtidigt. Fast äldste sonen gör förstås inte det. Han har istället för vana att öva ihop med sin dator och musikklipp på Youtube. Oftast står han i vardagsrummet och skrålar högt tillsammans med sin gitarr...mitt i natten. Tonåring som han är har han totalt vänt på dygnet och han har absolut ingen förståelse alls för att vi blir arga när han väcker oss.

Ja, det känns härligt att vi äntligen fått med, eller kanske snarare kommer att få med, klaviatur. Men jag kan inte låta bli att undra över hur vårt band ska låta. Hur vi ska få ihop det. Sådana små detaljer som att enas om musikval till exempel.

Alltså, ärligt talat...vi har väldigt olika referensramar och musiksmak om man säger så. Äldste sonen gillar akustisk gitarr och älskar svulstiga ballader. Han tycker nog egentligen, med all rätt, att ett band är överflödigt när man faktiskt kan trubadura. Trumsonens dröm är att spela högt och mycket. Självklart är målet att köra med dubbeltramp på bastrumman. Hårt ska det vara med andra ord. Och sången ska vara rap à la Eminem tycker han. Men jag gillar ju jazz och blues och mannen vill ha 70-talsrock  Pianosonens favoritband är The Poodles, Lordi och Kiss. Fast den musiken lär han inte kunna spela än på ett tag, den finns inte med i första pianoboken, gudskelov. Vid närmare eftertanke, det känns som om vi nog ändå ska ta det lite lugnt med familjebandet ett tag till, för husfridens skull.

Lana Brunell

Krönikor

Hm, hur tänkte jag egentligen?

Två veckor i USA under jul och nyår. Först New York, sedan San Francisco och sist Los Angeles. Jag måste ha inbillat mig att solen skiner över hela Amerika året om. Fast jag visste ju mycket väl att det i New York var nästan lika kallt som hemma. Och att det i Los Angeles visserligen var varmare än hemma, men ändå vinter.

Läs mer...

Killar, killar överallt killar

Jag omger mig med killar. Min familj består av man och tre söner. Jag musicerar med nästan bara
män. Ja, jag har helt enkelt haft väldigt många grabbar omkring mig ända sedan jag flyttade hemifrån. Men i föräldrahemmet var det tvärt om. Där var vi nästan bara tjejer.

Läs mer...