Lana Brunell

Igen?! Det känns ju som det var nyss vi firade jul.
Och då har vi ändå hoppat över ett år i vår familj. Något jag hade lite ångest över. Tänkte att barnen i värsta fall skulle få grava besvär av att vi bröt den så djupt inrotade jultraditionen, och bara drog i väg. Utan en endaste julklapp. Utan att ha köpt julgran. Utan att ha kämpat ihop ett pepparkakshus. Tänk om sönerna för alltid skulle minnas DEN julen som den värsta i deras liv. Tänk om de i framtiden skulle berätta för sina barn och barnbarn om hur besvikna de var DEN julen då ingenting var sig likt.

"Våra föräldrar var sååå elaka. DEN julen fick vi inga paket. Ingen julmust. Ingen gröt. Inget julpynt. Och ingen julstress!
Nej, DEN julen tvingades vi traska runt i ett gråmulet New York. Och vet ni, DEN julaftonen släpades vi också med till ett museum med dinosaurier!
Men det hemskaste av allt var att ingen annan i den stora staden firade julafton DEN dagen, utan dagen därpå, den 25:e december!"

Ja, så tänkte jag att det i värsta fall skulle kunnat bli. Men min oro låg i min egen historia. Jag hade just fyllt 18 år och jobbade som Au Pair i Tyskland. På julafton bölade jag och tyckte fruktansvärt synd om mig själv där jag satt långt ifrån min familj. Inte blev det bättre av att ringa hem och få höra om allt syrrorna fått, julmaten de åt och om det obligatoriska Kalle Ankatittandet som pappa somnat framför, som vanligt.

Fast egentligen det var det inget av det där som spelade någon större roll. Det som gjorde ont var att jag missade samvaron med familjen. Den dag på året då vi verkligen var ihop och hade det mysigt. Jag längtade hem något fruktansvärt. Där och då bestämde jag mig för att aldrig, aldrig, ALDRIG någonsin mer vara borta från min familj på julafton. Bara döden kunde skilja oss åt den 24:e december. Vilket den nu gjort. Det var först när mina föräldrar inte fanns längre som jag gick med på att göra något annat än att träffa dem på julafton.
Så det var som sagt mitt eget bagage som spökade förra året, när jag oroade mig för att mina söner för alltid skulle minnas DEN "misslyckade" julen.

Men det blev precis tvärt om. Är det en jul barnen kommer att minnas med glädje så är det DEN julen i USA. DEN utan klappar och gran. Där julklappen var själva resan.
Och även om vi faktiskt åt julbord på restaurang Akvavit, med både pepparkakor och glögg (fast de hade inte hajat att glöggen serveras före maten, inte under den...ja, ja) så var det inte det som var det viktiga. Nej, utan det viktiga var ju det som jag saknat så ofantligt i Tyskland. Samvaron. Och den fick vi med råge när hela familjen firade jul tillsammans i New York 2012.