Lana Brunell

Krönikor 2013

Gå över tiden

Jag har gått över tiden. Igen. Men jag är van. Två av mina tre graviditeter blev längre än 40 veckor. Och de där extraveckorna kändes som år.
Även om jag innerst inne visste att det fanns ett barn i den gigantiska kroppen jag släpade runt på, så började jag nästan inbilla mig att ungen skulle ligga där för evigt.

Att jag gått upp drygt 30 kilo, och vågen bara fortsatte uppåt för varje extra dag, gjorde inte saken bättre. Inte heller att ryggen värkte. Eller att fötterna vuxit från stl 37 till 40. Fingrarna var som Hot Dogs och läpparna som Anna Ankas. För att inte tala om brösten, Dolly Parton låg i lä kan jag tala om.
I det där tillståndet var det måttligt kul att visa sig offentligt. Jag höll mig undan.

Men en dag i slutet av flodhästlivet, var jag ändå tvungen att korsa Stora Torget. Självklart träffade jag på en kompis. Hon stirrade fascinerat på mig, som om hon just stött på en utomjording. "Tänk att även näsan växer när man är gravid!" slapp det ur henne.

Inte blev det bättre av att min mamma någon dag senare tittade med precis samma blick på mig, som kompisen gjort. Med skräckblandad förtjusning vrålade hon "nu vet jag vem du liknar, Claire Wikholm!"
Det var precis det jag INTE behövde höra i mitt tillstånd, även om det var sant.
Claire Wikholm är het ok, men jag känner henne bara som en frustande stor och otymplig havande kvinna i SVT:s kontroversiella julkalender Broster Broster från 1971. Så ville jag inte se ut.

Det där var ju ett tag sedan. Men nu är de så att jag gått över tiden igen. Ordentligt.
Den här gången har det inte synts på mig. Ingen har lagt märke till mitt tillstånd. Jag har sett helt normal ut, utan svullen näsa. Den enda likheten med mina tidigare gå-över-tiden-epoker har varit känslan av att det nog inte blir något. Att det inte ska komma ut något efter så lång väntan. Och nu snackar vi inte om att gå över tiden fjuttiga fjorton dagar. Nej, nu snackar vi nästan ett år!

Den skulle kommit i höstas, men stoppades upp av bland annat Körslaget.
Grossessen kom av sig. Lades på is. I träda.

Men nu är förlossningen äntligen över. Bäbisarna har sett dagens ljus.
Kanske inte så konstigt att det tog tid, med tanke på hur många de är, 13 stycken.
Bara det att tillverka dem. Sedan skulle de växa till sig och få karaktär. Och när de kom ut skulle de skötas med varlig hand innan andra fick bekanta sig med dem.
Jag konstaterar återigen, efter en lång väntan är det otroligt skönt när det väl är över och man får hålla babyn.
I det här fallet, min skiva.