Lana Brunell

Jag har alltid haft bra syn. Kan läsa böcker på nära håll och skyltar på långt håll.
Men runt omkring mig har var och varannan människa plötsligt börjat bära glasögon.
"Snart är det dags för dig också" kraxar olyckskorparna. Tror de ja! 

Mina föräldrar hade också läsglasögon. De var glada över att brillorna var så billiga på Biltema. När jag och mina syrror rensade ut vårt föräldrahem förra året, insåg jag vidden av deras glädje. Det låg glasögon överallt. I bilen, köket, sovrummet, badrummet, källaren, byxfickorna, sykorgen, verktygslådan, tv-rummet, ja till och med i barskåpet. (Och häromdagen hittade jag ett par rostiga i den ärvda trädgårdspallen, tillsammans med en sekatör.)

Vi skänkte bort glasögonen till Stadsmissionen. Förutom några, som jag av nostalgiska skäl, sparade. Jag tog även pappas dubbelslipade pilotbrillor, med enorm förstoring i nederkant, som gör mig helt yr och illamående när jag testar dem. Vet faktiskt inte varför jag la beslag på dem. Jag som ser SÅ bra.

En dag var äldste sonen och jag i affären. Jag försökte läsa innehållet på en Lemon Curdburk, men texten var bara små svarta flugprickar.
"Varför har man innehållsdeklaration om ändå ingen kan läsa den? Det kan ju vara livsfarligt för allergiker" sa jag surt och räckte över burken till sonen. "Mamma, skojar du eller?" sa han, och tittade konstigt på mig.
"Texten ÄR pytteliten, men ok, läs vad som står om du nu tycker att den är normal" sa jag.
Han läste: "Citron, smör, konserveringsmedel...."
"Ja, ja, ja, det räcker! Vi tål den" sa jag och la burken i kundvagnen. Sen var den lilla fadäsen glömd.

Nyligen satt jag och skulle lösa korsordet här i Corren. Fast det var så suddigt tryck så jag gav upp. Då fick jag syn på mammas glasögon på bordet och innan jag visste ordet av satt de på min näsa. Döm om min förvåning när bokstäverna trädde fram och korsordet blev fullständigt begripligt! Jag löste det på nolltid.

Och så var det de där yrsliga förstoringsbrillorna...förra året härjade löss i vår närhet. Folk tyckte det var konstigt att bara vi slapp undan. Jag tittade många gånger i våra kalufser. Men nej, inga kryp så långt ögat nådde. Tills jag fick en ingivelse och satte på mig må-illa-glasögon.

Över ett vitt papper skakade jag mitt hår och...aaaiiiiieee! Jag hörde mig själv illvråla. För ner på pappret föll de fetaste löss som någonsin skådats. Jag måste ha varit deras värd under lång tid, så välmående som de såg ut. Med pappas skoningslösa brillor, tittade jag även i yngste sonens hår, det jag synat så många gånger tidigare utan glasögon. Det krälade...

Ja, ja. Ett par glasögon är väl vara bra att ha då och då, det kan jag erkänna. Men bara vid väldigt, väldigt speciella tillfällen.