Lana Brunell

Krönikor 2012

Vi har blivit en körfamilj

Lana BrunellVilken tur att jag inte fattade vad jag gav mig in i!
Körslaget, ja men det är väl en kul grej, tänkte jag när jag hörde att min gamla kompis och bandkollega från Lakritstuttarna, Louise Hoffsten, fått i uppdrag att sätta ihop en kör från Linköping.

Varken hon eller jag hade sett programmet. Ingen av oss hade en susning om vad det var vi skulle göra. Men båda tänkte vi att det här låter som något roligt. Man kan nog säga att det är ett gemensamt drag hos oss att det då och då händer att vi tänker till först efteråt. Men det är faktiskt ett BRA drag. För tänk vad många saker man förmodligen skulle gå miste om annars. Jag menar om man visste hur mycket slit ett ja skulle kosta skulle det ju förmodligen bli ett nej. Hade någon berättat för mig att jag var tvungen att repa fem dagar i veckan och sedan vara i Stockholm hela fredagen och lördagen i flera månader, ja då fattar ju vem som helst att man inte kunnat hoppa på ett sånt projekt. Då hade man ju vägt in allt som var tvunget att gå före. Jobb, tvätt, matlagning, få iväg räkningar, vattna blommorna, skjutsa barn, gå ut med hunden -ja, ni vet, ekorrhjulet som kräver snurrning. Hade jag innan vetat hur mycket tid det kostar att ligga på topp hade jag sett Körslaget som ett kamikazeuppdrag.

Men nu, när jag är kom med i kören, lyckligt ovetandes, finns det ingen återvändo. Och allt löser sig ju. Visst, det är tajt med tiden, många saker får stryka på foten, men det som måste göras blir ändå gjort. Och mitt i det överfulla schemat så är det så fantastiskt roligt och det gör att man orkar lite till.

Tänk vilken erfarenhet jag får med mig av den här Körslags-resan. Och tänk att jag har förmånen att få lära känna 19 nya helt fantastiska människor med otrolig musikalisk och social begåvning. Från 16 till 53 år. Från Linköping, Mjölby och Norrköping. Det är en ynnest. Vi har blivit en körfamilj kan man säga.

De allra flesta är soloartister som är vana att ta plats. Men här ska ingen sticka ut, alla ska vara en och samma röst. Vi ska bli ett.

I kväll är det femte veckan vi deltar i Körslaget med Team Hoffsten i våra lila kläder, och nu har vi förstått på riktigt vad det här handlar om. Blod, svett och tårar. Eller i alla fall ett jättetufft arbete. Och en inte alltid så glad omgivning. Det blir extrajobb för våra närstående också, det ska inte glömmas.

Det syns kanske inte när vi står på scenen och dansar och sjunger med lätta leenden, men ni ska veta hur mycket träning det ligger bakom uppträdandet. Oj, oj, oj. Fast det här är en resa man förmodligen bara gör en gång i livet, och det är verkligen värt allt slit.
Och ni ska veta att vi har så sjukt roligt ihop!
Det tror jag ni märker när ni ser oss i tv-rutan i kväll. Då sjunger vi Prince-låten Raspberry Beret och KISS-låten I Was Made For Loving You, bara för er.

Krönikor

Kör aldrig nercabbat på motorvägen med en undulat i baksätet

Det var en strålande majdag för några veckor sedan. Familjen hade åkt till landet. Jag skulle komma efter när jag slutat jobba. Det skulle även Tulle göra. Vår blåa undulat, som blev ensam efter att Bigga Maggan, som var en vacker grå engelsk undulatska, gick och dog i vintras. Hon var tam. Satt på handen och åt från våra tallrikar. Tulle har varit livrädd för oss från första stund. Så när Maggan försvann bestämde jag mig för att tämja honom. Det har gått ganska bra. Vi börjar bli kompisar. Han härmar mina visslingar och flyger och möter mig när jag kommer hem. Självklart hänger han med till landet.

Läs mer...

Min blå donna gör som hon vill

Hon är söt men väldigt obstinat. Beter sig konstigt när man minst anar det.

Läs mer...