Jag har gått över tiden. Igen. Men jag är van. Två av mina tre graviditeter blev längre än 40 veckor. Och de där extraveckorna kändes som år. Även om jag innerst inne visste att det fanns ett barn i den gigantiska kroppen jag släpade runt på, så började jag nästan inbilla mig att ungen skulle ligga där för evigt.
Förlåt. Jag har behandlat er illa. Försökt utrota er. Tack för att ni varit starka och inte gett upp. Utan envist fortsatt att ploppa upp både här och där. Nu är ni överallt.