Lana Brunell

Krönikor 2011

Träning ÄR bra, för det har jag läst i tidningen

I början av året skrev jag här hur jag chockat mig själv genom att köpa ett gymkort, UTAN att ha tagit ett nyårslöfte om att börja träna. Och jag skrev minsann också att sockerknarkaren i mig försvunnit på kuppen. Nåja, så var det ju faktiskt. DÅ. Idag sitter jag och funderar på hur länge sedan det egentligen är som jag besökte det där gymmet som jag knappt kommer ihåg namnet på.

Anledningen till att jag ens började fundera på den nedlagda träningen var upptäckten att det dragits pengar från bankkontot till gymmet. Igen. Precis som förra månaden. Och månaden innan dess…under ett HELT år kommer det dras pengar VARJE månad för något som jag har förträngt att jag borde göra. Och varje månad kommer jag bli påmind om slöseriet. Pengarna som slängs rakt i sjön. Till absolut ingen nytta. Det är straffet för min lathet. Rätt åt mig är vad det är!

Hm, undrar som sagt hur länge sedan det var jag gjorde Bodypump och Pilates? Minst tre gånger i veckan lyfte jag vikter till hög musik och varje lördag balanserade jag på en stor boll och hade träningsvärk i magen hela tiden. Träningen var helig. Inbokad i kalendern på luncher och helger och gick absolut inte att ställa in. Åh, vad duktig jag kände mig.

Och ingen kaksmet åt jag heller i smyg. Det bara osade sundhet om mig.

Så vad var det då som hände? Jo det kan jag berätta. När en helt muskelbefriad och totalotränad människa börjar lyfta saker, lite för ofta och lite för tungt, ja då börjar kroppen efter ett tag att opponera sig. Det gjorde min. Nacken började värka. Skuldrorna åkte upp och jag hade inte längre någon hals. Jag blev en huvudfoting kan man säga. För musklerna hade dragit ihop sig helt. Jag fick svårt att andas, fick hjärtklappning av att äta och var mycket tröttare än Trötter i Snövit. Fingrarna domnade och ja, det var helt enkelt inte som det skulle i kroppen. Och tänk, jag misstänkte träningen direkt. Fast jag egentligen inte ville erkänna det. Träning ÄR bra, för det har jag läst i tidningen.

Men när jag till slut sökte vård så fick jag order om att, just det, lägga ner träningen. Musklerna blev glada igen och tyckte nog att ” det borde du väl fattat, vi som varit vilande i 47 år vill faktiskt inte slita ut oss på det där viset. Vi vill ägna oss åt promenader och yoga, då blir vi beskedliga igen”. Ja, så ni förstår det var ju bara att lyda order. Ta massage och ligga i sängen och äta praliner. Praliner? Jo då, sockerknarkaren i mig gjorde förstås också uppror och ville ha sitt. Bara lite chokladbollssmet då och då. Jag är inte längre helberoende utan har blivit periodare. Och det är ju i de där perioderna jag grämer mig som mest över pengarna som dras till gymmet till ingen nytta. Kära nån SÅ många bullar och prinsessbakelser jag skulle kunna köpa för de där hundralapparna, vilket frosseri jag skulle kunna ägna mig åt. Men samtidigt får man ju då säga att vilken tur det ändå är att de där pengarna går till ingenting, så sockerknarkaren hålls i schack. Inget ont som inte har något gott med sig!

Krönikor

Mina sportbedrifter

Jag erkände i förra krönikan att sport inte är min grej. Men jag har faktiskt testat många olika sporter. Snart förstår ni varför jag inte fastnat för någon.

Läs mer...

Min blå donna gör som hon vill

Hon är söt men väldigt obstinat. Beter sig konstigt när man minst anar det.

Läs mer...