Lana Brunell

Krönikor 2011

I denna ljuva sommartid...

I denna ljuva sommartid...då det finns så mycket att göra, i synnerhet om man har gröna fingrar! Och det har ofta de som äger en trädgård. Jag har förmånen att göra det. Att kunna fika ute, plocka bär från buskarna och lukta på syrener. Det är sann lycka. Men det finns en baksida med trädgården också. Det är knappt att jag törs säga det, för när man har privilegiet att ha en trädgård hör det också till att man känner motivation att påta i den, eller? Det gör inte jag. Inte ett dugg. Jag tycker det är skittrist att jobba i trädgården. Och allra helst nu efter skadan.

Jag ska ta det från början. Mitt dåliga samvete för trädgården skulle lindras. Maken tänkte samma sak, så han gjorde slag i saken shoppade björnbärshallon (vad nu det är?) och vindruva. Han såg riktigt glad ut när han började gräva. Jag har tidigare år inbillat mig att jag också visst ääälskar att påta. Varje år har jag t ex sått egna tomater. Det är jättekul att se de där små plantorna gro. Men sen då? När de måste planteras om och bara blir större och större. Slukar vatten, och måste tjuvas. Är det kul? Eller när de ska skördas fast de inte har haft vett att mogna, så man måste ha tusen små gröna frukter liggandes överallt inne som KANSKE mognar. Sådär kul.

Förra året grävde jag upp hela landet och sådde och sådde och sådde. Maken fnös och knystade nåt om att det inte skulle gro om ingen rensade bort ogräset. Negativa människa, tänkte jag och trallade vidare medan jag fortsatte göra fina rader av rädisor och morötter.

Och tänk, rädisorna kom snabbt och alla imponerades av hur stora och fina de var. Så jag sådde ännu fler. Sen hände något. Jag måste ha tappat minnet. Först i augusti när vi kom hem från semestern slog det mig att det borde finnas grönsaker i landet. Men var nånstans? Till slut, efter mycket letande i ogräsdjungeln, hittade jag några träiga, maskätna morötter och rädisor.

Nu när jag skulle inspektera makens planterade nya plantor upptäckte jag att han även grävt ner ett nytt träd, så jag frågade förstås vad det var. Han tittade konstigt på mig och undrade om jag skojade. "Det står ju ditt namn på det" sa han. Och mycket riktigt, under Clara Frijs som päronsorten heter, stod det Lana Brunell. Då mindes jag. I höstas specialbeställde jag det där trädet. Det kom, jag fick ner det i marken och sen...ja, glömde jag helt bort det. Det tyder på ett visst ointresse för trädgården.

Men min skada då? Jo, den har med lindrandet av samvetet att göra. Jag började rensa kirskål häromdagen. Ett ogräs som har invaderat hela tomten. Jag rensade. Och rensade. Och tröttnade. Gick istället över till stenpartiet. Lyfte varenda sten och rensade. När sista stenen skulle läggas tillbaks kom högra pekfingret emellan. Det lät som knäckebrödsknaster och jag kunde knappt andas så ont gjorde det. Stortjöt och stirrade på nageln som snabbt gick från rosa till lilasvart. Och allt var trädgårdsarbetets fel!

Så nu behöver jag inte låtsas längre. Utan omsvep erkänner jag att mina fingrar inte är gröna, de är blå, i alla fall ett av dom. Och att ogräsrensande inte är min melodi.

I denna ljuva sommartid njuter jag av att slöa och titta på när andra sliter, medan jag ligger i solstolen och blåser på mitt ömma finger.

Krönikor

Gå över tiden

Jag har gått över tiden. Igen. Men jag är van. Två av mina tre graviditeter blev längre än 40 veckor. Och de där extraveckorna kändes som år.
Även om jag innerst inne visste att det fanns ett barn i den gigantiska kroppen jag släpade runt på, så började jag nästan inbilla mig att ungen skulle ligga där för evigt.

Läs mer...

Yoga som Doris

Jag är inte den sportiga typen. Promenader och yoga är lagom ansträngningsnivå.
Mer träning för skallen än för flåset. Dessutom blir man vig av yoga, inte fy skam.

Läs mer...