Lana Brunell

Krönikor 2011

Fästingar och tjurar

Trots att jag är ett asfaltsbarn, är jag orädd för djur. Men nu i påskas insåg jag att det ändå finns några djur som faktiskt kan skrämma mig. Vi hälsade på hos svärföräldrarna på Tjörn. Där var även barnens kusiner. Med andra ord ett helt gäng asfaltsungar på besök på landet.

Vi njöt alla av tystnaden och av att höra fågelkvitter utan inslag av trafikbrus. (Ja, förutom maken då som efter första natten på landet frågade om jag också vaknat i gryningen av den där "hysteriska bofinken som skrek rakt in i rummet". Det hade jag inte, men däremot vaknade jag av makens snarkningar.)

Vi njöt av långa promenader genom hav av vitsippor och blåsippor. Och av att klättra upp i berg och ta oss ned igen via trånga bergsraviner som tvingade oss rutscha på baken för att komma igenom de smalaste passagerna. Yngsta sonen sa att han "svettades av skräck" när han på skakiga ben balanserade sig nerför ravinen. Vilket äventyr för oss inbitna stadsmänniskor!

Men var kommer de skräckinjagande djuren in i bilden då? Tja, skogsmyrorna och kopparormen som slingrade sig fram precis vid våra fötter, eller citronfjärilen och myggorna som yrvaket surrade runt, gjorde mig mest lycklig och spädde på vårkänslorna. Och det gjorde även den stora tjuren i hagen. Till en början. På avstånd. När vi åkte förbi den med bilen så var den jättesöt där den stod och idisslade och blängde på oss genom bilrutan. Men inte riktigt lika gullig när vi på vår promenad tvingades passera hans hage för att komma till skogen. Han glodde på oss. Rubbade inte blicken. Och när Zora, vår hund, råkade springa in i hans hage då vände han på sig och såg fullkomligt livsfarlig ut. Jag var säker på att han skulle sätta av i galopp och attackera oss. Men han nöjde sig med att fortsätta glo.

På tillbakavägen däremot hade han ställt sig strategiskt precis bredvid stigen, för att kunna möta oss. Vi skulle passera honom med bara någon meter. Svärfar var modig och tog täten. Sen svärmor. Och så mellansonen med Zora. Då började tjuren röra på sig. Jag och 11-åriga kusinen, den annars mycket modiga hockeyspelaren, tvärnitade. "Jag är beredd att ta en lång omväg om det behövs" sa han bestämt och jag instämde. Vi hoppade över ett dike, ut på ett fält och vidare ut på en väg. Men upptäckte att vi ändå hamnade farligt nära tjuren och beslutade oss då för att gå rakt över några trädgårdar för att slippa en tjurattack. "Nu känns det nog liiite fel" tyckte 11-åringen generat när vi passerade grannarna, solandes på sina tomter.

När vi kom hem, långt efter de andra, hånskrattade alla åt oss. Eller snarare åt mig. Och på kvällen när vi var hos grannarna och påskeldade skrattade även de rått åt vår rädsla. "Det där är ju vääärldens snällaste tjur. Den gör inte en fluga förnär. Och snart ska den skickas till slakt" hette det. Då fick jag dåligt samvete. Stackars tjuren, han ville säkert bara ha lite sällskap innan han skulle dö!

Det andra djuret som skrämde mig i påskas var fästingen. Den har jag visserligen varit rädd för länge, men jag var inte beredd på att den redan hade invaderat naturen. Fast efter att barnen spelat fotboll och lekt med Zora i gräset insåg jag med obehag att det var så. Zora hade en stor som nitat sig fast stenhårt och vägrade släppa taget. Hon tjöt när jag skulle ta bort den och det gjorde nästan jag också.

På yngste sonens tunna arm hade en glupsk rackare bitit sig fast. Det gör man inte ostraffat. Jag plockade bort odjuret och krossade det. Jag dödar nästan inga djur annars, knappt ens myggor, men fästingar har jag inte mycket till övers för. De måste dö. Annars riskerar ju nån annan att få samma fästing på sig, och det är värre än olustkänslan av att ta död på den. Som det asfaltsbarn jag är ser jag det som ett logiskt handlande, så det så!

Krönikor

Gå över tiden

Jag har gått över tiden. Igen. Men jag är van. Två av mina tre graviditeter blev längre än 40 veckor. Och de där extraveckorna kändes som år.
Även om jag innerst inne visste att det fanns ett barn i den gigantiska kroppen jag släpade runt på, så började jag nästan inbilla mig att ungen skulle ligga där för evigt.

Läs mer...

Kör aldrig nercabbat på motorvägen med en undulat i baksätet

Det var en strålande majdag för några veckor sedan. Familjen hade åkt till landet. Jag skulle komma efter när jag slutat jobba. Det skulle även Tulle göra. Vår blåa undulat, som blev ensam efter att Bigga Maggan, som var en vacker grå engelsk undulatska, gick och dog i vintras. Hon var tam. Satt på handen och åt från våra tallrikar. Tulle har varit livrädd för oss från första stund. Så när Maggan försvann bestämde jag mig för att tämja honom. Det har gått ganska bra. Vi börjar bli kompisar. Han härmar mina visslingar och flyger och möter mig när jag kommer hem. Självklart hänger han med till landet.

Läs mer...