Lana Brunell

Trots att jag är ett asfaltsbarn, är jag orädd för djur. Men nu i påskas insåg jag att det ändå finns några djur som faktiskt kan skrämma mig. Vi hälsade på hos svärföräldrarna på Tjörn. Där var även barnens kusiner. Med andra ord ett helt gäng asfaltsungar på besök på landet.

Vi njöt alla av tystnaden och av att höra fågelkvitter utan inslag av trafikbrus. (Ja, förutom maken då som efter första natten på landet frågade om jag också vaknat i gryningen av den där "hysteriska bofinken som skrek rakt in i rummet". Det hade jag inte, men däremot vaknade jag av makens snarkningar.)

Vi njöt av långa promenader genom hav av vitsippor och blåsippor. Och av att klättra upp i berg och ta oss ned igen via trånga bergsraviner som tvingade oss rutscha på baken för att komma igenom de smalaste passagerna. Yngsta sonen sa att han "svettades av skräck" när han på skakiga ben balanserade sig nerför ravinen. Vilket äventyr för oss inbitna stadsmänniskor!

Men var kommer de skräckinjagande djuren in i bilden då? Tja, skogsmyrorna och kopparormen som slingrade sig fram precis vid våra fötter, eller citronfjärilen och myggorna som yrvaket surrade runt, gjorde mig mest lycklig och spädde på vårkänslorna. Och det gjorde även den stora tjuren i hagen. Till en början. På avstånd. När vi åkte förbi den med bilen så var den jättesöt där den stod och idisslade och blängde på oss genom bilrutan. Men inte riktigt lika gullig när vi på vår promenad tvingades passera hans hage för att komma till skogen. Han glodde på oss. Rubbade inte blicken. Och när Zora, vår hund, råkade springa in i hans hage då vände han på sig och såg fullkomligt livsfarlig ut. Jag var säker på att han skulle sätta av i galopp och attackera oss. Men han nöjde sig med att fortsätta glo.

På tillbakavägen däremot hade han ställt sig strategiskt precis bredvid stigen, för att kunna möta oss. Vi skulle passera honom med bara någon meter. Svärfar var modig och tog täten. Sen svärmor. Och så mellansonen med Zora. Då började tjuren röra på sig. Jag och 11-åriga kusinen, den annars mycket modiga hockeyspelaren, tvärnitade. "Jag är beredd att ta en lång omväg om det behövs" sa han bestämt och jag instämde. Vi hoppade över ett dike, ut på ett fält och vidare ut på en väg. Men upptäckte att vi ändå hamnade farligt nära tjuren och beslutade oss då för att gå rakt över några trädgårdar för att slippa en tjurattack. "Nu känns det nog liiite fel" tyckte 11-åringen generat när vi passerade grannarna, solandes på sina tomter.

När vi kom hem, långt efter de andra, hånskrattade alla åt oss. Eller snarare åt mig. Och på kvällen när vi var hos grannarna och påskeldade skrattade även de rått åt vår rädsla. "Det där är ju vääärldens snällaste tjur. Den gör inte en fluga förnär. Och snart ska den skickas till slakt" hette det. Då fick jag dåligt samvete. Stackars tjuren, han ville säkert bara ha lite sällskap innan han skulle dö!

Det andra djuret som skrämde mig i påskas var fästingen. Den har jag visserligen varit rädd för länge, men jag var inte beredd på att den redan hade invaderat naturen. Fast efter att barnen spelat fotboll och lekt med Zora i gräset insåg jag med obehag att det var så. Zora hade en stor som nitat sig fast stenhårt och vägrade släppa taget. Hon tjöt när jag skulle ta bort den och det gjorde nästan jag också.

På yngste sonens tunna arm hade en glupsk rackare bitit sig fast. Det gör man inte ostraffat. Jag plockade bort odjuret och krossade det. Jag dödar nästan inga djur annars, knappt ens myggor, men fästingar har jag inte mycket till övers för. De måste dö. Annars riskerar ju nån annan att få samma fästing på sig, och det är värre än olustkänslan av att ta död på den. Som det asfaltsbarn jag är ser jag det som ett logiskt handlande, så det så!