Lana Brunell

Krönikor 2010

Vill du veta något får du kolla in Facebook

Hemma pratar vi inte med varandra längre. Eller snarare; sönerna pratar inte med mig om de viktigaste sakerna längre. Är jag nyfiken på vad de sysslar med så är det liksom ingen idé att fråga har jag nu förstått.

Det började med att 13-åriga mellansonen plötsligt hängde i telefonen som aldrig förr. Tidigare har det varit korthuggna samtal i stil med "tja", "läget" och "tja rå´". Men plötsligt pratade han i timmar. Inlåst i sovrummet.

Lite misstänkt tyckte jag, så det var väl inte så konstigt att den nyfikna modern till slut tog mod till sig och frågade om sonen möjligtvis dejtade någon. En helt naturlig fråga tyckte jag. Men det tyckte inte sonen. Som svar fick jag en guuu-va-pinsam-morsa-du-är-blick och inte nog med det, ur hans strupe kom ett basigt fast samtidigt falsettigt ljud, som ju är typiskt för en målbrottsstämma, "vaaad jobbiiig du äääär, låt mig bara vaaa ifred!" Lite försynt sa jag då att jag nog anade hur det låg till och att var jättekul om han träffat någon och så bad jag honom att berätta bara liiite.

Det skulle jag inte ha gjort. Sonen tittade på mig med svart blick och stegade sen ut ur rummet. Och med ryggen vänd mot mig lät han meddela att "om du vill veta så får du kolla in Facebook!" Som om det vore den självklaraste saken i världen.

Nästa dag hördes återigen det evighetslånga mumlet från sovrummet. Och återigen ställde den nyfikna morsan den mest korkade fråga man kan ställa. Och återigen tittade sonen på mig som om jag var helt ruckad. Han suckade tungt och sa "nähä, så du har fortfarande inte kollat på min sida?" Det var bara att inse att han inte hade för avsikt att yppa ett enda ord om detta. Den här typen av information gavs enbart via datorn. Så det var bara att kapitulera och logga in på Facebook. Och mycket riktigt, där fanns det på pränt att han hade ett förhållande.

Det här gäller nu inte bara 13-åringen utan även äldste sonen som snart är 19 år.

Han håller på med musik. Skriver låtar och sjunger och åker fram och tillbaks till Stockholm för att spela in i studio. Jättespännande! Men det är ungefär så mycket jag vet om hans projekt. När han nyligen satt hemma med gitarren i knäet och sjöng på något vackert som jag aldrig tidigare hört, så undrade jag förstås om det där var en ny låt av honom. Inget konstigt med det. Men han tittade han på mig på ungefär samma sätt som mellansonen tidigare gjort och sa "nej det är det inte. Har du inte varit inne på Facebook? Där ligger det senaste".

Ack nej, det hade jag ju inte varit. Och när jag bad att han skulle spela något nytt alster live för mig, fick jag till svar att jag kunde gå in och lyssna på nätet. Jaha, så var det med det.

Jag funderar på att börja agera på samma sätt. När barnen hungriga frågar vad det blir till middag så ska jag säga, trots att jag just står och steker köttbullar, "va, har ni inte varit inne på min hemsida?! Där ligger ju dagens meny". Fast mera troligt är att jag kommer fortsätta envisas med att ställa frågor till mina barn, eftersom jag tror på det levande samtalet.

Krönikor

Det är dags för avslutning

Snart är det nytt år. Med nya löften. Men det kräver ofta vissa avslut. Att man sätter punkt för något. Typ rökandet. Eller som i mitt fall, jobbet.
Efter tjugofem år på Sveriges Radio är det dags för ett avslut där.
Göra något annat. Byta miljö. Byta bransch. Byta sammanhang. Få nya intryck. Nya arbetskamrater. Lära nytt.

Läs mer...

Min syn på syn har förändrats

Jag har alltid haft bra syn. Kan läsa böcker på nära håll och skyltar på långt håll.
Men runt omkring mig har var och varannan människa plötsligt börjat bära glasögon.
"Snart är det dags för dig också" kraxar olyckskorparna. Tror de ja! 

Läs mer...