Lana Brunell

Krönikor 2010

Lille plutten blir stor

Nu tar han studenten. Jag fattar det knappt. Den där lille plutten som föddes för drygt 18 år sedan har gått och blivit stor. Hur gick det till? Och den där lille plutten som fortfarande är en liten plutt i mångt och mycket.

När det passar honom kanske jag ska tillägga.

Häromdagen kom han hem från skolan och började gorma om att han var hungrig. Kylen var tom hävdade han.

Det var den inte alls men det fanns "bara äckliga grejer där" och det är samma sak som att den är tom enligt honom. "Varför handlar inte du samma mat som ALLA andra mammor, istället för att köpa en massa konstig skit" hette det. Och som den tålmodiga (nåja) mamma jag är, undrade jag vad han ville ha.

Men se det kunde sonen inte redogöra för.

Så jag föreslog att vi skulle handla ihop. Han skulle få peka ut vad han ville ha. Och som tack skulle han agera bärhjälp. Tyckte jag.

Men den blivande studenten var av en annan åsikt. Han gormade ännu högre. För bära skulle en RIKTIG mamma klara av själv tyckte han. Och dessutom borde hon själv VETA vad hennes barn gillar.

Varför skulle det stackars trötta barnet behöva lägga sin dyrbara tid på att följa med sin tråkiga mamma och handla?

Ja, som ni säkert förstår tog tålamodet slut där. En son inne på sitt 19:e år som beter sig som om han vore 9 eller snarare 3 år, bör man bli arg på anser jag.

Till sonens försvar måste sägas att han oftast är underbar. Det här beteendet dyker bara upp när han är trött eller tvingas göra "tråkiga" saker. Det vill säga såna där saker som man som förälder alltid gjort men som barnen nu klarar av själva.

Som att sätta in sin tallrik i diskmaskinen. Åh, vad det är jooobbigt! tycker den blivande studenten. Så han försöker VARJE gång han ätit smita iväg. Snabbt som ögat slänger han ner sin tallrik i diskhon och tittar i taket.

Medan åttåringen och 13-åringen oftast gör rätt för sig. Sedan har vi tvätten. Studenten har en egen tvättkorg på sitt rum. Det är så konstigt för när han är ensam hemma ja då vet han hur tvättmaskinen funkar.

Men när jag är hemma då kommer han sättande och vrålar att det inte finns ett enda rent plagg och att han snart flyttar hemifrån om det ska vara på det viset. Då brukar jag le milt och säga "gör du det". Sist funderade han en stund, sedan la han till "bara så du vet, då tänker jag bo i närheten så jag kan komma hem och äta och så ni kan tvätta åt mig".

Lille gubben. Då svämmar hjärtat över eftersom jag inser att han inte har det så lätt där han ena sekunden står och balanserar på den vuxnes ben och den anda sekunden på det lilla barnets. Jag har varit där själv. Jag vet att det är jobbigt. Men jag blir sur när han av ren lathet bestämmer sig för att vara ett litet barn. För att i nästa sekund deklarera att "mamma jag ÄR faktiskt myndig, jag klarar mig själv", när jag till exempel ringer på lördagsnatten och undrar var han är.

Eller när han ska träffa kompisar och utan minsta problem tar sig dit för egen maskin. Men är det tråkiga saker som ska göras som att åka hem till farfar och plugga matte, oj då bär inte benen och vi bara MÅSTE skjutsa den urtrötte sonen. Då är han pytteliten igen.

Jag vet, det är inte lätt det där. För när blir man vuxen? Jag konstaterade ju det i förra krönikan att jag nog inte har blivit det fullt ut ännu och förmodligen inte kommer bli det heller. Jag tror inte att någon är fullt vuxen.

Men nu tar han studenten sonen. Och då räknas han i princip in i vuxenskaran. Han måste gilla läget. Och nu är det den ljusnande framtid som gäller. En framtid som han själv ska ansvara för.

Lille plutten.

Krönikor

Olika falla ödets lott

I lördags i Linköping och i lördags i Pattaya. Same same, but different om man säger så. Jag spelade med mitt band Lana & The Papas på en restaurang i Linköping. Äldste sonen spelade på en festival i Thailand.

Läs mer...

Kör aldrig nercabbat på motorvägen med en undulat i baksätet

Det var en strålande majdag för några veckor sedan. Familjen hade åkt till landet. Jag skulle komma efter när jag slutat jobba. Det skulle även Tulle göra. Vår blåa undulat, som blev ensam efter att Bigga Maggan, som var en vacker grå engelsk undulatska, gick och dog i vintras. Hon var tam. Satt på handen och åt från våra tallrikar. Tulle har varit livrädd för oss från första stund. Så när Maggan försvann bestämde jag mig för att tämja honom. Det har gått ganska bra. Vi börjar bli kompisar. Han härmar mina visslingar och flyger och möter mig när jag kommer hem. Självklart hänger han med till landet.

Läs mer...