Lana Brunell

Krönikor 2010

Grejen med vuxenlivet

När blir man vuxen? Ja inte vet jag. Jag vet inte ens om jag är vuxen än.
Men jag vet att jag befann mig i någon sorts mellanålder under ganska lång tid. Alltså den där jobbiga på-väg-mot-vuxenlivet-åldern.

När jag inte hade en aning om vem jag var, vad jag ville eller åt vilket hålla jag var på väg. Jag har funderat på när jag egentligen gick från barntillståndet till det där mellanläget. Kanske var det i 7:an. Då jag låtsades vara vuxen och kunna allt. Tjuvrökte och åkte bakpå moppe och drack häxblanding med allt från vin, likör och whiskey i en och samma flaska (jag kan än idag inte känna lukten av whiskey utan att få kväljningar). Åh, så VUXEN jag kände mig då. För att inte tala om när jag blev ihop med första killen, fick hänga i raggarbilar och fira midsommar UTAN mamma och pappa för första gången. Ja ja mensan, i mitt tonårsobstinata huvud var jag i princip redo att flyga ut ur boet då.

Men när blev jag vuxen på RIKTIGT? Jag har ingen koll faktiskt. Inte var det när jag fyllde 30 år i alla fall. Även om temat för festen jag hade borde ha sparkat mig in i vuxenlivet. Härom veckan satt jag och bläddrade i ett fotoalbum och hittade bilder från det där partyt. Men hallå, hur såg folk ut? Alla gäster var utklädda till gamlingar. Det var temat för kvällen nämligen. LANA BLIR TANT. Och alla hade gått in minutiöst för att se så gamla ut som möjligt. Hattar, blommiga städrockar, brylkrämskammat hår, stickade västar och tjocka ljusbruna nylonstrumpor. Så som pensiosar INTE ser ut idag. Någon hade till och med släpat med sig en rullator till partyt som hon körde runt med på dansgolvet. Fast själv hade jag en ny blåsa på mig eftersom jag minst av allt ville klä ut mig till en gammal tant när jag faktiskt fyllde tant. Tyckte jag då. Tant, Herre Gud, så här i efterskott inser jag ju att jag bara var barnet! Även om jag blivit mamma några år tidigare. En minsta sagt mycket omogen och osäker sådan. Är man först i kompisgänget med att få barn finns det inte så många att vända sig till med alla frågor som dyker upp. Jo då, vi fick förstås goda råd från våra föräldrar, men dom kunde man ju inte lyssna på eftersom tonårsrevolten fortfarande pågick. I alla fall lite grann.

Anledningen till att alla de här frågorna om vuxenlivet dyker upp just nu är att det där lilla gossebarnet, till den där omogna mamman, alldeles snart tar studenten. Åh, vad vuxen jag kände mig när jag gick ut gymnasiet. Men åh vad liten jag kände mig när jag några månader senare åkte som au pair till Tyskland (för att låtsas vara vuxen). All den där kluvenheten ser jag hos sonen också. Våndan av att inte riktigt veta på vilket ben han ska stå, det vuxnas eller barnets. Därför rannsakar jag mig själv här och nu. HUR många vuxenpoäng har jag egentligen kammat ihop vid 46 fyllda? Kan jag ens kalla mig vuxen? Jo, på ett plan-absolut. Det som handlar om att klippa bandet till en föräldrarna. På riktigt. Jag tvingades till det när pappa dog för snart 9 år sedan. Men på alla andra plan då?

Är det vuxet att tjuväta all kaksmet eller gömma sitt godis för barnen? Eller sova bort en hel förmiddag på helgen för att det är så skönt att ligga i sängen? Och sedan äta frukost där och smula ner så mannen blir galen när han kryper ner under täcket på kvällen? Njae, det är väl inte helt vuxet, eller? Men å andra sidan använder jag cykelhjälm på vintern och ställer upp som klassförälder (när jag måste) och bakar kakor till föräldramötet (när jag måste) och då blir nästan hela smeten gräddad.

Kanske är det just det som är grejen med vuxenlivet. Att man får vara både omogen och barnslig i vissa lägen men samtidigt ansvarstagande vuxen när det verkligen gäller.

Det ska jag nog säga till sonen!

Krönikor

M-A-M-M-A, du är P-I-N-S-A-M!

Det ylade mina tre söner i kör på flygplatsen i Rom.
Fast det är inget jag reagerar på längre. Så låter det varje gång vi ska flyga.
Vi tillbringade första veckan i november i Rom. Solen sken, pizzan och vinet var perfekt. Det var inga problem att stå ut med andra ord.

Läs mer...

Jag är en B-människa

Jag har haft en surrealistisk upplevelse. För att ni ska förstå exakt hur konstig den var, måste ni veta att jag är en så kallad B-människa. En sådan som lägger sig sent och går upp sent. Sitter gärna och skriver in på nattkröken och sover utan skam bort en hel förmiddag.
Maken är likadan. Som tur är. Våra tre söner har dubbelt påbrå och är precis som vi.
Förr, när andra klagade på att deras barn vaknade tidigt, var vårt problem att få barnen i säng. Och få upp dem i tid till dagis.

Läs mer...