Lana Brunell

Krönikor 2010

Jag blir kär i alla orter

Jag trivs jättebra där jag bor i Linköping. Superbra.
Vill absolut inte ha något annat hus. Det är lagom stort, har atmosfär och ligger centralt med grönområde precis inpå knuten.

Ändå har jag en märklig dragning åt boende på precis alla andra ställen.

Ja, faktum är att jag skulle kunna tänka mig en liten lägenhet, eller ett stort hus också för den delen, i snart sagt varje liten håla jag besökt. Som t ex i Säfsen (eller hette det Gläfsen, Mjäfsen, Släfsen eller som barnen sa, Käften), en liten skidort i Dalarna.

Vi tillbringade nyårshelgen där. Bodde i en mysig lägenhet i ett hus från 1700-talet. Förutom lite fyrverkerier i fjärran var det lugnt och fridfullt på nyårskvällen. Vi spelade spel och missade tolvslaget med en halv minut, men vad gjorde det. Allt var så skönt tillbakalutat. Nästa dag upptäckte maken att grannhuset var till salu. En jättestor gårdsbyggnad med fallfärdiga uthus. Japp, då var det kört. Säfsen var ju så fantastiskt och jag satte genast igång att drömma om ett liv där. Ett hus med trägolv och kakelugnar och spröjsade fönster. Med ytor som rymmer kompisar och hela släkten (varför de nu skulle vilja komma och bo i Säfsen). Åh, det där stället ville jag ha! Nu hade jag visserligen bara sett det från utsidan, men ändå. Maken lyssnade inte ens.

Det gjorde han inte när jag ville ha en lägenhet i Rom heller. Eller i Florens. Eller i London där jag tyckte det skulle sitta fint med en lägenhet vid Hyde Park. Bara en liiten. När vi blir miljardärer (det kan man ju också drömma om att bli) sa jag till maken. Men han tänder inte alls på idén att ha lägenheter lite här och där. Vill inte vara som Madonna och andra stjärnor. Det är nog det värsta han kan tänka sig. Men i Stockholm då, försöker jag. Åh, DÄR kan jag absolut tänka mig en etta. I ett gammalt hus med väldigt låg hyra. På Söder eller Östermalm eller Kungsholmen, eller vad fan-det spelar ingen roll. I Stockholm och centralt, det räcker för mig. Javisst, Paris är också ok. Eller Kanarieöarna att åka till när kylan biter i kinderna här hemma. Varför inte något på ALLA ställen? Nä, det skulle ju inte funka, så varför håller jag på så här?

Jag tror att det handlar om förälskelse. Jag blir kär i alla ställen och vill ha kvar den där berusande känslan. Fast det var ju det där med ekonomin och så maken... han tycker precis tvärtom. Vill se nya orter. Nya hus. Inte återvända till samma ställen. Och han vill slöa, inte tvingas underhålla lägenheter och hus för pengar som inte finns. Ja, ja suckar jag när han sätter den sidan till, såna där små detaljer är väl inget att hänga upp sig på. Pessimist är vad han är. Dock finns det ett ställe vi är överens om att inte vilja bo på, Sicilien. För min del handlar det om fisken. Det var nästan det enda som serverades där. Och är man fiskallergiker är det inget bra ställe att bo på.

Oftast är det så att det senaste resmålet är det som lockar mest.

Som Säfsen.

Men huset visade sig vara sålt. Få se nu, var var jag dessförinnan...just det, i Norrköping. Tänk en liten lägenhet vid Strömmen med stuckatur och högt i tak, DET kanske skulle vara något!

Krönikor

Det är dags för avslutning

Snart är det nytt år. Med nya löften. Men det kräver ofta vissa avslut. Att man sätter punkt för något. Typ rökandet. Eller som i mitt fall, jobbet.
Efter tjugofem år på Sveriges Radio är det dags för ett avslut där.
Göra något annat. Byta miljö. Byta bransch. Byta sammanhang. Få nya intryck. Nya arbetskamrater. Lära nytt.

Läs mer...

Mina sportbedrifter

Jag erkände i förra krönikan att sport inte är min grej. Men jag har faktiskt testat många olika sporter. Snart förstår ni varför jag inte fastnat för någon.

Läs mer...