Lana Brunell

Krönikor 2011

Hon har börjat stjäla

Hon har börjat bära sig åt som värsta tonårstjejen. Maten duger inte längre, den fnyser hon bara åt. Hon tittar surt på både den och oss innan hon vänder på klacken och trippar därifrån som en förnärmad prinsessa, utan att ens ha luktat på den. I bland, för att protestera lite extra, puttar hon runt maten några varv så den flyger ut både här och där. Då är det lätt att hålla sig för skratt.

Men vi vet ju att när hon blir tillräckligt hungrig så kommer hon minsann tillbaks och äter upp det som bjuds.

Värre är att hon börjat rymma hemifrån. Och att hon har börjat bråka med oss. Tittar trotsigt under lugg och öppnar munnen och ylar när hon inte är nöjd. Fast ibland är hon förstås tillfreds. Hon är jätteglad när hon serveras godis. Och hon är jätteglad när hon får springa själv utan att ha oss i hasorna. Så vad är det som hänt undrar vi bekymrat. Hon som var så skötsam. Så lätt att ha att göra med. Så go och söt på alla sätt. Som nästan alltid gjorde som man sa. Men som nu vill gå sin egen väg. Skiter fullkomligt i vad vi tycker och tänker. Hon stökar till och sprider trasiga saker omkring sig. Har konstant något i munnen att tugga på.

Och hon vältrar sig i soffan som om den bara var hennes. Flyttar sig inte en millimeter om man vill sitta bredvid. Fnyser bara lite och suckar ljudligt. Det går heller inte att lita på henne längre. Vi har nämligen upptäckt att hon börjat stjäla. Häromdagen försvann till exempel två lammkotletter med tillhörande pommes frites hux flux. Med ben och allt. Dagen efter kunde vi nog med största sannolikhet konstatera att det var hon som snott kotletterna eftersom hon hade diarré. Synden straffar sig själv. Men det förstår ju inte hon, för hon är bara nyss fyllda ett år!

Zora är vår vattenhund alltså. Fast ett hundår sägs ju vara sju människoår. Så då är det väl sjuårstrotset som kommit. Zora som varit så lydig. Så snäll. Som gått utan koppel bredvid mig när vi promenerat och gjort som jag sagt till henne (nåja). Men inte längre. Hon jagar allt som kommer i hennes närhet. Visserligen inte för att fånga nåt byte utan bara för att busa och skrämmas lite grann. Fast skatorna låter sig inte skrämmas så lätt. De flyttar sig några meter och ibland flyger de precis över hennes nos som för att visa hur respektlös deras inställning är till henne.

Förra veckan fick vi dock fått svar på varför Zora betett sig på det här tonårsviset. Det handlar om hormoner. Vilket jag nog anat nånstans. Det är ju precis som för oss människor, i synnerhet vi kvinnor, vi påverkas mer eller mindre av hormonerna. Det är väl klart att även hundar gör det. Så det Zora helst av allt vill just nu är att träffa hanhundar. Det är därför hon försöker rymma. Men si det skulle INTE vara bra när läget är som det är, för det kan resultera i märkliga valpar. Så även om hon mitt i allt trotsande faktiskt fortfarande är en väldigt snäll och rar hund, så gäller det att hålla hårt i kopplet och inte släppa henne ur sikte.

Hur gärna hon än, just nu, vill frigöra sig från matte och husse.

Krönikor

Gå över tiden

Jag har gått över tiden. Igen. Men jag är van. Två av mina tre graviditeter blev längre än 40 veckor. Och de där extraveckorna kändes som år.
Även om jag innerst inne visste att det fanns ett barn i den gigantiska kroppen jag släpade runt på, så började jag nästan inbilla mig att ungen skulle ligga där för evigt.

Läs mer...

M-A-M-M-A, du är P-I-N-S-A-M!

Det ylade mina tre söner i kör på flygplatsen i Rom.
Fast det är inget jag reagerar på längre. Så låter det varje gång vi ska flyga.
Vi tillbringade första veckan i november i Rom. Solen sken, pizzan och vinet var perfekt. Det var inga problem att stå ut med andra ord.

Läs mer...