Lana Brunell

Krönikor 2011

Nu är jag fri från droger

Är det här verkligen jag? Som masar mig till gymmet. Som inte äter degigt bröd eller godis. Nej, en alien måste ha intagit min kropp. Jag har ju inte ens avgett ett nyårslöfte om det här. Visserligen lovade jag mig själv att en gång för alla göra upp med knarkaren i mig - sockerknarkaren. Den som säger att livet inte är värt att leva om det inte blir en kaka till kaffet.

Första veckan var tung. När lördagen kom kunde jag inte hålla mig längre utan slukade snabbt två kanelbullar. På söndagen en kexchoklad. Men det konstiga var att jag egentligen inte alls var särskilt sugen. Åt nog mest av gammal vana. För att det kändes lite tryggt liksom.

På måndagen var det inte alls svårt att börja om med mitt nya sunda liv. Och på helgen tänkte jag inte ens på kaksmet eller semlor. Nej, jag tänkte på knäckebröd med smör och ett tjockt lager ost. Att doppa i kaffet. Mmm!

Nu har det gått ytterligare en vecka och sockerberoendet är helt borta. Men det har bytts mot ett annat begär. Ett nytt livselixir. Morötter. Morgon, middag och kväll.

Det är lite varning på det med tanke på vad som hände min mammas moster Märta. Hon var helnykterist hela livet och blev 99 år, men en period i livet var hon manisk på just morötter. Hon hade en stor säck under sängen som hon låg och knaprade ifrån dag som natt. En dag blev hon sjuk. Blev knallgul i ögonen och på kroppen. Hon hamnade på sjukhus. Morotsförgiftning var diagnosen. Ja, skratta ni, men det är sant. Till saken hör av även min mamma hade en släng av morotssjukan och blev orangefärgad. Och nu tänker jag att det där kanske ligger i generna. Hjälp! Ska jag bli en morotsknarkare?

För att inte tala om vad maken tänker. Han tittar så konstigt på mig. Säger att jag är snudd på pervers med mina morötter.

Nyligen besökte vi en restaurang. Maken synade menyn och log plötsligt väldigt snett.

"De har crème brûlé, det ska du väl ha, va?"

Det där är min akilleshäl. Jag älskar crème brûlé. Men till min förvåning hörde jag mig själv svara "nä, är inte sugen. Ska inte ha NÅN efterrätt". Då såg maken riktigt orolig ut. Det var nästan så jag själv blev rädd. Varför tackade jag nej till det godaste av goda? Jag som alltid malt mantrat "förrätt och huvudrätt är bara en lång dags färd mot efterrätt".

Tjaaa, för att jag helt enkelt är drogfri nu. För att jag mår bra utan socker. Har energi. Så pass mycket att jag glatt bränner den på fånigheter som bodypump och pilates med värsta träningsvärken som straff.

Och inte nog med det.

Den där alien fick mig även att köpa en kokbok. Men inte vilken som helst. Rawfood på svenska. Mat lagad på ouppvärmda råa grönsaker. Man kan t ex göra pasta på strimlad squash och morötter. Supernäringsrikt. Kommer jag att laga en enda rätt i den där boken? Japp, svarar jag utan att tveka.

Så VAD har hänt med mig?

Jag är konfunderad, men också nöjd med mitt nya "drogfria" liv (om nu inte morötterna är en drog då). Nu återstår bara att se hur länge alien stannar den här gången. Jag har ju haft besök tidigare. Så sent som i augusti faktiskt. Då fick den mig att köpa ett styrketräningskort på ett annat gym. Det gäller fortfarande. Men jag tröttnade efter fem gånger, när alien plötsligt gav sig av. Hoppas den stannar liiite längre den här gången!

Krönikor

Hyllning till den fysiska kalendern

Äntligen! Ett nytt år. Och en ny kalender i bokform med blanka sidor.
Och NU kände jag hur du nästan ramlade av stolen, för sannolikheten är stor att du tänker: "Men hallååå! Hon måste ha skrivit fel. Hon menar förstås en elektronisk kalender. Något annat gäller inte år 2014 när man måste synka livet i både dator och mobil."

Läs mer...

M-A-M-M-A, du är P-I-N-S-A-M!

Det ylade mina tre söner i kör på flygplatsen i Rom.
Fast det är inget jag reagerar på längre. Så låter det varje gång vi ska flyga.
Vi tillbringade första veckan i november i Rom. Solen sken, pizzan och vinet var perfekt. Det var inga problem att stå ut med andra ord.

Läs mer...