Lana Brunell

Krönikor 2011

Bara dricksen hade bekostat en trerätters på Café Opera

Nyårsafton är för många lika med Grevinnan och betjänten. Filmen där Grevinnan äter med sina osynliga gäster och betjänten skålar med alla och blir stupfull.

Jag kom att tänka på att jag faktiskt varit i närheten av det där i verkligheten. Även om det kändes som om vi just då befann oss i en film. Och det ska erkännas att det inte var betjänten som blev packad utan de som passades upp.

Jag fick i 40-årspresent av mina svärföräldrar ett restaurangbesök på en 2-stjärnig krog i Florens. Jag och maken anlände i taxi.

Vi hann knappt kliva ur förrän två stiliga herrar räckte oss armen och eskorterade oss in i restaurangen. Vi placerades i ett rum med runda bord, långa dukar och enorma blomsteruppsättningar. Och full belysning. Inget dunkelt mys, nej nej. här skulle maten ses.

Så började showen. Vi fick in menyerna. Min utan pris. Mannens med. Han såg blek ut. "Vi har inte råd" väste han. Svetten trängde fram i pannan. Skulle vi resa oss upp och säga att vi blivit magsjuka? Fått influensan. Förstoppning. Pengarna vi fått av svärfar skulle knappt räcka till förrätten. Men så bestämde vi oss. Skulle vi konka kunde vi lika gärna göra det snyggt!

Vi beställde hela avsmakningsmenyn inklusive vin. Alltihop bara. Det här gör man kanske bara en gång i livet. Yes baby, kör på! Länsa kontot! Låtsas att vi är stenrika. Le bara le. Vi spelade spelet. Och personalen spelade spelet.

Så fort vi tog minsta klunk var uppassarna där och fyllde på nytt. Det var som trolleri, glasen var fulla hela tiden. Livsfarligt!

Maten var utsökt. Ja, förutom en äcklig tunga och ett kaninlår som jag smusslade över till makens tallrik. 13 rätter. Visserligen små, men ändå.

Plötsligt släcktes lokalen ned och ett helt koppel av män kom in, bärandes på ett silverfat med tårta och fyrverkeri. För att fira mig. Jag höll på att ramla av stolen. Inte bara av chocken utan också av vinet.

Det var starka drycker. Och fina. Så fina att maken blev tårögd bara av att se etiketterna. Vid ett tillfälle, när uppassarna var utom synhåll och vinvagnen placerats bakom makens rygg, passade han på att titta närmare på en dammig flaska. Snabbt slet han av korken för att lukta (ungefär sådär lyckligt som tjuren Ferdinand gör på julafton). Men då hördes steg. Maken fick i korken igen och hann precis få flaskan på plats utan att bli ertappad. Trodde vi. Uppassaren tittade konfunderat på vagnen, det var något som inte stämde. Han tog flaskan maken nyss luktat på, drog ur korken och satte tillbaks den. Rättvänd.

Vi bröt ihop i ett hysteriskt garv. Vi låg på bordet, snoret rann och vi kunde knappt andas. De andra gästerna lyfte inte ett ögonbryn. Men den väluppfostrade uppassaren log faktiskt.

Efter skrattanfallet smet jag iväg till toan med guldkranar. Vinglade ner i källaren och irrade bort mig. Plötsligt stod jag öga mot öga med ägarinnan (Grevinnan?).

Hon stod i stentrappan och halsade en flaska vin. Mer hann jag inte se innan en stadig arm förde mig tillbaks till bordet. En hel del vin senare betalade vi en förmögenhet för kalaset. Och la en dricks som hade kunnat bekosta en trerätters på Café Opera. Men det var det värt. Det svindyra restaurangbesöket blev ju ett minne för livet.

Gott Nytt År!

Krönikor

Pinsamheterna som kommer ut ur garderoben

Min mamma hade en hemlig garderob. Den var fylld, från golv till tak, med bra-att-ha-saker att ge bort. Mamma var, milt uttryckt, en samlare. I den där magiska garderoben lades handdukar, lakan, örngott, böcker, skivor, smink, krämer, parfymer, smycken, tavlor, handskar, väskor, paraplyer, strumpor, trosor och ja, you name it-ALLT, på hög! Fina grejer hon fyndat på rea eller vunnit i någon slogantävling.

Läs mer...

Hellre luggad än snaggad

Det finns bara en i hela världen som kan göra en sådan här sak. Hur tusan lyckades du få in håret här?!
Maken suckade uppgivet medan han försökte trassla ut mitt hår.

Läs mer...